Vi har nu följt Cecilia i över en vecka, och idag måndag är det vår fjärde dag på Antarktis -världens sjunde kontinent. Här på Västantarktis den så kallade peninsulan, ser vi land, berg och oändliga mängder av is i alla olika färgvariationer mellan vitt, grått och blått. Längre in på denna kontinent som är större än hela Europa, ser man inga berg bara en öken av is, ett fyra kilometer tjockt islager täcker kontinenten.

Här är cirka 0 grader, det har både snöat och regnat över ett mörkblått, iskallt hav - Södra Ishavet. Solen har inte synts till, men synts har den för pingviner farliga Leopardsälen. Den låg på ett isflak i en vik och tittade nästan sorgset på oss när vi passerade. Vi har också sett knölval och en krabbätarsäl. Det är åsnepingviner överallt där vi kommer, en liten pingvinsort som på en del ställen är helt oskygga. De kommer fram och känner på de andra tvåbenta varelserna som kommer i horder. Pingvinerna har ett till synes mänskligt beteende och väcker ömsinta känslor när de tultar lite klumpigt fram på sina ben. Just nu är ungarna ganska stora och skiljs åt på den ulliga grå pälsen.

 Vi har några dagar kvar innan det bär iväg hemåt. Cecilias jobb är att stå på stranden och hjälpa turister med all information om platserna vi besöker. Hon är som enda svensk en del av ett expeditionsteam på ca 10 guider från all världens hörn. Vi besöker olika platser här bland annat en gammal brittisk forskningsstation som idag är ett museum med svindyra souvenirer. Vi tar oss till alla dessa platser med hjälp av Polarcirkelbåtar, starka tåliga aluminiumbåtar som lätt går genom de isiga djupa vattnen. Kapten Hansen styr säkert vår stora fartyg mellan stora isberg och branta bergväggar.

 Cecilia har förståss blivit extra uppmärksammad på båten genom vår filmning och många frågar om varför vi gör filmen. Men efter att hon en kväll hade en föreläsning här ombord på båten om sin tid på den amerikanska forskningsstationen som ligger mitt på sydpolen, berättade om när hon blev den första svenska kvinnan som besökt sydpolen. Efter det kom två amerikanska gäster fram till oss och sa: Nu förstår vi varför ni gör en film om henne, hon är fantastisk!

 Vi har nu två dagar kvar här och det är kanske som en man sa till mig i Argentina, han hade bott på Antarktis i 14 månader en gång, "Att komma till Antarktis är att möta djupet av sin själ, man blir aldrig densamma igen.". Och så känner jag redan att det är. Det går inte att komma hem utan att se allt från ett annorlunda perspektiv. Antarktis förändrar alla som kommer hit för livet. Allt är så totalt, extremt och iskallt, otillgängligt, farligt och så underbart vackert.

Se foton från resan.

/ Ingela Östlund

 

Längst ut på Kaphorn.

 

Copyright Nadinomedia - förbjudet att kopiera bilder utan tillstånd från Ingela Östlund.